/./
Jag/Vi överlevde. Men kanske var det på håret?
Har alltid tyck om skog och mark, och visst får man erkänna efter att man sett Sagan om ringen kan man få för sig att man är en riktig stigfinnare ala Aragorn. Men idag fick jag det bevisat att jag inte är något mer än en simpel simpel ORC som i sin höjd hittar på Furuberget.
Jag och Danne står och fiskar på ett ställe inte långt från vårat tält medans Basse chillar hemma i vårat camp. Vi har tänkt gå hem. Vi är less att traska på blöta och halkiga stenar längs älven, så vi kommer på att ta en genväg genom skogen. På förhand är det en rak sträcka på 5-10 minuter som verkar hur enkelt som helst att gå. Så vi börjar gå längst en stig i skogen, Danne leder och jag följer glatt med. Stigen verkar vara spikrak. Efter ett tag så kommer vi fram till en liten sjö, jag tycker vi ska gå till höger om den, men Danne säger vänster och så blir det. Vi går ett tag till och visst känns det som att vi ändå borde vara framme för rätt så länge sedan. Men då ser vi en öppning i skogen och hör vatten. Vi börjar skämta om vi ska smyga på och skrämma lilla Basse.
Vi kommer ut till vattnet, men vi ser varken Basse eller vårat camp. Vi märker dock att vattnet rinner åt fel håll än det ska, vilket är lite mystiskt. Men vi tar det lugnt och Danne tror sig veta hur vi ska gå, så jag följer fortfarande glatt med. Efter ännu mer alldeles för långt traskande i skogen så kommer vi till en rätt så liten flod/bäck. Så vi tror att vi ska vada över den för att sedan komma rätt. Den är inte det lättaste att vada över, utan tar ett himla tag och man blir rätt så blöt. Så vi vadar över och går in i ännu en skog, vi går helt rakt in. Efter vi traskat rakt in i den, så kommer vi till ännu mer vatten, där det fortfarande rinner åt fel håll.
Och här gör jag nog dagens viktigaste beslut, om jag inte tjatat och stått på mig där så hade jag inte suttit vid min dator just nu, utan snarare suttit och frusit mitt ute i vildmarken. Jag säger att vi går rakt tillbaka så vi kommer till något landmärke som vi känner igen, även om det tar en evighet. Danne är lite sugen på att testa en ny väg. Men jag får oss att gå tillbaka genom skogen.
Men det här att gå rakt verkar inte vara min eller Dannes grej, årets julklapp för oss båda borde bli en kompass. För att när vi tror vi gått samma väg rakt tillbaka så ser vi inte ens den bäcken/floden vi tidigare vadade över. Paniken börjar nästan komma, hade jag inte haft min mobil på mig så hade jag varit livrädd och blivit tokig. Men chansen att ringa 112 fanns ju fortfarande kvar som sista alternativ och vänta på en helikopter som förhoppningsvis skulle hitta en. Men Danne snackar om att han går åt ett håll och efter ett tag ser bilar så är vi på ett ställe han och hans pappa varit på. Jag säger att om vi går motströms nu och är på samma ö, så ska vi till slut komma till lägret, även om vi ska i timmar.
Vi är inte riktigt överens. Danne går åt ett håll och jag längst den andra. Men en sak är våra reptilhjärnor har insett och är överens om, är att vi suger på navigering i skog, nu ska vi gå längs stranden. Så där hoppar vi och halkar fram längst blöta stenar. Precis det vi hade tänkt undvika med våran "genväg". Efter en stund ringer Danne och säger att han kommer och joinar mitt håll. Efter ett tag så kommer vi till bäcken/floden igen. Vi hittar vårat vadarställe och tar oss tillbaka igen. Nu är tänket att det här måste vara våran ö vi 'är på igen, och det bara gick att vada över till en annan ö/fastland, på grund av det sjukt låga vattnet som är just nu. Så tänket blir, vi följer fortfarande vattnet längst stranden åt det här hållet vi nu går så kommer vi till slut någonstans även om det tar år och dar. Även om vi ska gå i två timmar till så ska vi gå. Kommer inget på några timmar så får vi ringa 112 helt enkelt.
Så vi traskar, hoppar och halkar längs stenarna och minuterna går och går. Ibland så utbrister Danne att han känner igen sig och att han och hans farsa varit där och fiskat tidigare år. Men det är alltid "tror" som kommer och aldrig "jag vet".
Men då helt plötsligt så känner både han och jag igen sig. Så efter kanske 1,30-2:30 timmars gång så är vi tillbaka exakt där vi startade, vi har gått i stor fet cirkel/rektangel/triangel, ja vi har gått hur jävla konstigt som helst. Vi har till och med lämnat våran ö som inte ens ska gå att ta sig ifrån utan att sitta i en båt. Allt detta har vi lyckats med, när vi skulle gå helt rakt fram i kanske 5minuter. Vi skämtar om att ta revansch och gå genom skogen igen, men vi tar den "hemska" 10minuters vägen längs älven hoppandes och halkandes på stenar som vi så gärna ville undvika. Trots att vi kanske aldrig var i någon livsfara så kom ändå tankarna om att spendera en jävligt kall och hungrig natt i skogen. Det är hårt liv i vildmarken.
Men jag lever och det var grymt, förutom all värk i min ben är livet life. Kanske berättar mer om resan imorrn eller nå. Nu blir det att slagga och drömma om att imorgonbitti ligger jag förhoppningsvis i min egna och världens skönaste säng i U-town.
//Burre "What do you smell", the Orc Burman".
Har alltid tyck om skog och mark, och visst får man erkänna efter att man sett Sagan om ringen kan man få för sig att man är en riktig stigfinnare ala Aragorn. Men idag fick jag det bevisat att jag inte är något mer än en simpel simpel ORC som i sin höjd hittar på Furuberget.
Jag och Danne står och fiskar på ett ställe inte långt från vårat tält medans Basse chillar hemma i vårat camp. Vi har tänkt gå hem. Vi är less att traska på blöta och halkiga stenar längs älven, så vi kommer på att ta en genväg genom skogen. På förhand är det en rak sträcka på 5-10 minuter som verkar hur enkelt som helst att gå. Så vi börjar gå längst en stig i skogen, Danne leder och jag följer glatt med. Stigen verkar vara spikrak. Efter ett tag så kommer vi fram till en liten sjö, jag tycker vi ska gå till höger om den, men Danne säger vänster och så blir det. Vi går ett tag till och visst känns det som att vi ändå borde vara framme för rätt så länge sedan. Men då ser vi en öppning i skogen och hör vatten. Vi börjar skämta om vi ska smyga på och skrämma lilla Basse.
Vi kommer ut till vattnet, men vi ser varken Basse eller vårat camp. Vi märker dock att vattnet rinner åt fel håll än det ska, vilket är lite mystiskt. Men vi tar det lugnt och Danne tror sig veta hur vi ska gå, så jag följer fortfarande glatt med. Efter ännu mer alldeles för långt traskande i skogen så kommer vi till en rätt så liten flod/bäck. Så vi tror att vi ska vada över den för att sedan komma rätt. Den är inte det lättaste att vada över, utan tar ett himla tag och man blir rätt så blöt. Så vi vadar över och går in i ännu en skog, vi går helt rakt in. Efter vi traskat rakt in i den, så kommer vi till ännu mer vatten, där det fortfarande rinner åt fel håll.
Och här gör jag nog dagens viktigaste beslut, om jag inte tjatat och stått på mig där så hade jag inte suttit vid min dator just nu, utan snarare suttit och frusit mitt ute i vildmarken. Jag säger att vi går rakt tillbaka så vi kommer till något landmärke som vi känner igen, även om det tar en evighet. Danne är lite sugen på att testa en ny väg. Men jag får oss att gå tillbaka genom skogen.
Men det här att gå rakt verkar inte vara min eller Dannes grej, årets julklapp för oss båda borde bli en kompass. För att när vi tror vi gått samma väg rakt tillbaka så ser vi inte ens den bäcken/floden vi tidigare vadade över. Paniken börjar nästan komma, hade jag inte haft min mobil på mig så hade jag varit livrädd och blivit tokig. Men chansen att ringa 112 fanns ju fortfarande kvar som sista alternativ och vänta på en helikopter som förhoppningsvis skulle hitta en. Men Danne snackar om att han går åt ett håll och efter ett tag ser bilar så är vi på ett ställe han och hans pappa varit på. Jag säger att om vi går motströms nu och är på samma ö, så ska vi till slut komma till lägret, även om vi ska i timmar.
Vi är inte riktigt överens. Danne går åt ett håll och jag längst den andra. Men en sak är våra reptilhjärnor har insett och är överens om, är att vi suger på navigering i skog, nu ska vi gå längs stranden. Så där hoppar vi och halkar fram längst blöta stenar. Precis det vi hade tänkt undvika med våran "genväg". Efter en stund ringer Danne och säger att han kommer och joinar mitt håll. Efter ett tag så kommer vi till bäcken/floden igen. Vi hittar vårat vadarställe och tar oss tillbaka igen. Nu är tänket att det här måste vara våran ö vi 'är på igen, och det bara gick att vada över till en annan ö/fastland, på grund av det sjukt låga vattnet som är just nu. Så tänket blir, vi följer fortfarande vattnet längst stranden åt det här hållet vi nu går så kommer vi till slut någonstans även om det tar år och dar. Även om vi ska gå i två timmar till så ska vi gå. Kommer inget på några timmar så får vi ringa 112 helt enkelt.
Så vi traskar, hoppar och halkar längs stenarna och minuterna går och går. Ibland så utbrister Danne att han känner igen sig och att han och hans farsa varit där och fiskat tidigare år. Men det är alltid "tror" som kommer och aldrig "jag vet".
Men då helt plötsligt så känner både han och jag igen sig. Så efter kanske 1,30-2:30 timmars gång så är vi tillbaka exakt där vi startade, vi har gått i stor fet cirkel/rektangel/triangel, ja vi har gått hur jävla konstigt som helst. Vi har till och med lämnat våran ö som inte ens ska gå att ta sig ifrån utan att sitta i en båt. Allt detta har vi lyckats med, när vi skulle gå helt rakt fram i kanske 5minuter. Vi skämtar om att ta revansch och gå genom skogen igen, men vi tar den "hemska" 10minuters vägen längs älven hoppandes och halkandes på stenar som vi så gärna ville undvika. Trots att vi kanske aldrig var i någon livsfara så kom ändå tankarna om att spendera en jävligt kall och hungrig natt i skogen. Det är hårt liv i vildmarken.
Men jag lever och det var grymt, förutom all värk i min ben är livet life. Kanske berättar mer om resan imorrn eller nå. Nu blir det att slagga och drömma om att imorgonbitti ligger jag förhoppningsvis i min egna och världens skönaste säng i U-town.
//Burre "What do you smell", the Orc Burman".
Kommentarer
Postat av: MMFTGN
Vad står det första M:et för? Fyfan vad du ska få en navigeringskurs av mig då du har fått din kompass Mr Burrg! Vad hände med besöket här uppe? Jag är lätt besviken! Stay black! MANFLESH!
Postat av: Anonym
Vet inte Mr Man Flesh Tiger George Niggah? Näe inte är det Mr inte. Ett mysterium. Älskar faktiskt att göra folk lätt besvikna.;) Fan vad fresh du hade gjort det i läggan 139an. Jävligt fin örn du ritat också, kan hända att den åker upp på väggen. Stay black bro!
Trackback