/./
Sommaren i city 2010 lalalala. Slutade 12:00 idag och är nu ledig 2 dagar, trots att jag slappar på som vanligt så känns alltid lov lika bra då man alltid låtsas man är nära utbrändheten. Nu är det fan sol och bra skit ute, och det är perfekt då jag i år gått och blivit en riktig solälskare. Lappar sol varenda lediga sekund som jag får. Så idag har jag testat på olika spots från Campus till alla möjlig ställen i stan med Johan. Blev två glassar och soft tugg, life is life!!
Lagade just den perfekta spaghettin och köttfärssåsen. Spaghettin var väl inget att hurra för, men köttfärssåsen var helt perfekt och jag tror inte den går att göra godare om det fortfarande ska vara köttfärssås. Men det är helt enkelt min enorma talang och kryddning som gör att jag levererar. Från matfacist till mästerkock, vad var oddsen på det för 3år sedan?
Jag är tydligen rädd för att åka hiss. Inte sköna, nya fräscha Empire state building-hissar, utan sunk-hissar som låter och går segt. Har jag varit med om något traumatisk? Näe inte vad jag vet iaf.
Var på sjukan på världens sämsta föreläsning i förgår. Och på rasten slog klassens mobbare Nyberg och Hult till och lurade in mig i en riktig hissfälla. Sjukan har så här old-school hissar som går runt och runt hela tiden och aldrig stannar med öppen dörr så man kan kliva av och på hur som helst. Jag som tydligen är hissrädd vill inte åka dessa och fastna med min långa kropp eller nå. Men följer med ditt bort efter massa tjat. Får höra att man hela tiden ser nya våningar och ljus så det är inge farligt. Så när de åker ner är jag macho och åker upp, men fällan i det hela är ju att vi är på våningen högst upp och fanskapet går runt och man ser inte alls något ljus eller någon ny våning. Jag får smått panik när det bara blir mer och mer mörker, ser ordet "FARA", står egentligen "tryck nödstopp vid fara". Hissen går sakta runt något gammal oljehjul som jag ser och dessutom börjar den skramla som aldrig för. Trodde där att slutet var nära. Men jag överlever och kommer ner och möts av en garvande Hult och Nyberg som har lurat mig. Trots att jag inte är klaustrofobisk så är jag i smått chock efter det här.
Jag har fortfarande ingen aning varför jag är rädd för sunkiga hissar och när jag skriver det här förstår jag ju hur löjligt det är, så lika bra jag lägger av helt och hållet med den räddslan.
Iväg på sista träningspasset nu innan turnering på lördag. Inte så speciellt pepp som senast utan känner det mer som kul att bara köra!:) Och som vanligt det roligaste med match att kunna äta och dricka vad man vill efter match, för då blir det FERPA!! Nog för att jag ligger fett bra till på vikten just nu.
Lagade just den perfekta spaghettin och köttfärssåsen. Spaghettin var väl inget att hurra för, men köttfärssåsen var helt perfekt och jag tror inte den går att göra godare om det fortfarande ska vara köttfärssås. Men det är helt enkelt min enorma talang och kryddning som gör att jag levererar. Från matfacist till mästerkock, vad var oddsen på det för 3år sedan?
Jag är tydligen rädd för att åka hiss. Inte sköna, nya fräscha Empire state building-hissar, utan sunk-hissar som låter och går segt. Har jag varit med om något traumatisk? Näe inte vad jag vet iaf.
Var på sjukan på världens sämsta föreläsning i förgår. Och på rasten slog klassens mobbare Nyberg och Hult till och lurade in mig i en riktig hissfälla. Sjukan har så här old-school hissar som går runt och runt hela tiden och aldrig stannar med öppen dörr så man kan kliva av och på hur som helst. Jag som tydligen är hissrädd vill inte åka dessa och fastna med min långa kropp eller nå. Men följer med ditt bort efter massa tjat. Får höra att man hela tiden ser nya våningar och ljus så det är inge farligt. Så när de åker ner är jag macho och åker upp, men fällan i det hela är ju att vi är på våningen högst upp och fanskapet går runt och man ser inte alls något ljus eller någon ny våning. Jag får smått panik när det bara blir mer och mer mörker, ser ordet "FARA", står egentligen "tryck nödstopp vid fara". Hissen går sakta runt något gammal oljehjul som jag ser och dessutom börjar den skramla som aldrig för. Trodde där att slutet var nära. Men jag överlever och kommer ner och möts av en garvande Hult och Nyberg som har lurat mig. Trots att jag inte är klaustrofobisk så är jag i smått chock efter det här.
Jag har fortfarande ingen aning varför jag är rädd för sunkiga hissar och när jag skriver det här förstår jag ju hur löjligt det är, så lika bra jag lägger av helt och hållet med den räddslan.
Iväg på sista träningspasset nu innan turnering på lördag. Inte så speciellt pepp som senast utan känner det mer som kul att bara köra!:) Och som vanligt det roligaste med match att kunna äta och dricka vad man vill efter match, för då blir det FERPA!! Nog för att jag ligger fett bra till på vikten just nu.
Kommentarer
Trackback